-

Jag stod där i köket och kollade rakt ner mot golvlisten. Hörde hur hon sprang runt. Fixade sig i badrummet. Satte på sig lite läppstift. Sprutade på sig sin parfym. Jag hörde när hon gick ut i hallen. Försökte låta mjuk på rösten för att visa att hon var snäll. Men det fungerade inte. Jag hörde direkt hur falsk den var. Jag blinkar för att försöka fokusera på listen igen. Det är svårt. Ögonen är fulla av tårar och dom klibbar igen utav maskaran som jag stått i flera minuter för att få perfekt. Näsan rinner men jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig. Jag kan inte. Fötterna är som fastfrusna i golvet. 

Jag hör henne när hon går in mot köket och hennes parfym sköljer över mig. Jag tvingar mig själv att inte hosta till även fast jag så desperat vill det. Huvudet värker och jag vill bara spy. Men jag står där. Stilla. Med tårarna rinnande. Näsan droppande. Stirrande in i golvlisten. 

I ögonvrån ser jag hur hon går runt. Hämtar saft i kylskåpet. Bullar i skafferiet. Utan en enda blick mot mig. Det är som att jag inte längre finns för henne. Hur länge har jag stått här på samma plats? Utan att röra mig? Klockan framför mig visar att snart har det gått 25 minuter. Men jag kan inte röra mig. Det går inte. 

Jag ser hur hon börjar gå tillbaks mot hallen. "Skulle du med?" frågar hon och jag rycker till utav den falska rösten. Hon brydde sig knappt om att försöka låta snäll. Än en gång vill jag spy och jag ryser av obehag i hela kroppen. Att hon ens frågar. Som ett vrak står jag där i köket. Och hon frågar om jag vill följa med. Aldrig i livet att jag skulle vistas bland folk med henne. Jag bryr mig inte om att svara på den dumma frågan.

Jag hör hur hon prasslar. Tar på sig skorna. Jackan. Tar loss nycklarna från kroken och öppnar dörren. "Så du skulle inte med?" muttrar hon, väntar ett par sekunder innan hon slänger igen dörren så att alla väggar skakar. "Nej det skulle jag inte" svarar jag utmattat och faller ihop på golvet.
Trackback
RSS 2.0