När en människa är allt annat än god

Alla dom där elaka orden som lämnade min mun när jag var liten. Dom är tillbaks och jag kan inte hejda dom. Jag kan inte hejda dom när det finns en människa som hela tiden bara förstör. Som bara skäller. Skriker. Gnäller. När en människa hela tiden bara ser det dåliga och aldrig ser det bra. Aldrig ger en komplimanger eller säger någonting gott om en. När alla bra saker blir till små obetydliga ting medan alla dåliga saker blir till större än universum. Att varje natt få somna med en klump i halsen. Tårar som rinner längst med kinden. Skakningar av rädsla som inte vill upphöra. Rädd. Så rädd. Dagarna är svåra att uthärda. Men man försöker. Alla dom där sakerna, dom hemska och elaka sakerna som personen säger om en eller ens nära och kära, dom försöker man att förbise. Bara för att inte starta något bråk. För varje gång man försöker samtala och säga att man tycker att det är oacceptabelt så skriker personen. Rösten är så hemsk att nattens skakningar förföljer en under dagen. Man ber att personen ska sluta. Snälla. Men personen fortsätter och allt det man försökt bygga upp inom en rasar sönder. Ännu en gång. Personen hotar med att göra en massa saker. En massa saker som man inte vet är sanning eller falskhet. Man lever i en ovisshet om vad som kommer hända. Och det är inte bara ens eget liv man fruktar för. Även om man själv inte kan stå ut med personen bär man en djup sorg över att andra måste stå ut med den. Att ett litet barn. Ännu osäker på sig själv, sitter fast. Barnet får hela tiden höra alla fel det gör. Den får inte göra si inte göra så. Barnet vill ha uppmärksamhet, visa vad den är bra på. Tala om saker det brinner för. Ha en vuxen omkring sig som bara bryr sig lite, lite, lite. Men av den här personen får barnet inget annat än onda blickar. Och det är när man vet att det inte bara är man själv som mår dåligt av denna person. Det är då svårt att inte låta dom där elaka orden lämna ens mun.
Trackback
RSS 2.0