att ta en dag ibland och bara mysa.


Det är lördags kväll och det firar jag med att sätta på mig myskläder, äta godis och kolla på en fin film! ♥

kärlek eller en betydelselös förälskelse?

Kärlek.
Vad komplicerat det ska vara. 
Är det ens kärlek, eller kanske en betydelselös förälskelse? 
Det kanske inte är något utav dom, vad vet jag? 

Något jag dock vet säkert är att med dig känner jag mig trygg.
Jag glömmer bort omvälrlden för en stund och bara lever i nuet.
Med dig. Utan bekymmer, ondska och orättvisor. 

När du omfamnar mig vill jag inte att du ska släppa taget.
Jag vill föralltid vara där. I din närhet. Där inget ont kan hända.

Så det gör ont i mitt hjärta. När vi tillbaks till verkligheten måste.
Då börjar jag tänka, oroa mig och förtränga undan känslorna.
För jag vågar inte. Jag blir rädd och förnekar. 
 
Så när jag ser dig igen. Ler jag lite och säger hej.
Försöker att inte kolla bort åt ditt håll.
Försöker att inte möta din blick. 

För då värker det i mitt hjärta.
Av längtan. Av sorg. 
Av förvirrade känslor...

snälla.

Inte igen. Snälla?
Varför ska jag alltid bli så rädd.
Jag förstår inte vad jag har försen det är borta..
Det är alltid så och jag fortsätter att återupprepa mina misstag.

Så ska det ju inte sluta? 
I tårar, i sorg, i hjärtan som går sönder.
Mina känslor är förvirrande och jag vet ju inte vad jag ska göra. 
Men jag vet att jag inte vill mista dig. Jag vill ha dig i mitt liv. 
Föralltid. Förevigt. 

Så jag hoppas att du stannar, att du orkar, att du vill.
Om det skulle sluta såhär vet jag inte hur det kommer gå för mig.
För jag vill inte såra dig. Jag vill inte att du ska såra mig. 

Så snälla. Hjälp mig att kämpa.
 
Kämpa. 
För dig. För mig.
För oss.



Inte den bästa av dagar..

En lektion.
En enda lektion som jag idag skulle klara mig igenom.
Men ändå. Ändå gick det inte. 
 
Jag försökte ignorera känslorna. 
Vara glad. Skratta. Tänka positivt.
Men dom andra känslorna fanns kvar.
Ångesten sköljde över mig likt en våg.
Allt började skaka. Snurra. 

Rösterna runt omkring blev högre.
Luften blev tjockare och det blev
svårare att andas. Tårarna hotade
att börja rinna. 

Fort innan jag skulle bryta ihop
på riktigt frågade jag Bea om hon kunde
följa med mig ut. Där jag fick andas.
Hejda tårarna. Skaka av mig ångesten.
Som fortfarande fanns där. Men nu
gick att gömma bättre än innan..

RSS 2.0