när allt annat bara varit falskt.

att försöka att inte bry sig. 
inte tänka på det. 
intala sig själv att det inte är något.
att det inte känns i ens hjärta.
intala sig själv att allt det där kommer att bli bra. 
att hur det än blir kommer det bli bra.
försöka att dämpa sin osäkerhet. 
som bara blir värre utav dom där sakerna, 
och ännu värre av dom andra. 
försöka att bara tänka på dom bra stunderna.
tänka på orden som man ibland inte tror är sanna,
för att tränga bort den där oron.
dom där hemska känslorna, 
då man knappt kan sitta upp för att magen gör så ont.
man försöker. 
men så kommer man på att hälften av alla ord som sagts,
bara varit falska.
dom har inte betytt något.
dom har bara sagts utan eftertanke. 
bara för att säga något.
inte för att dom kommer från hjärtat.
och då går blir det svårt. 
att tro att några andra ord är sanna.
att tro på det som sägs. 
det blir då svårt att tränga undan dom där tankarna och känslorna.
svårt att få oron att dämpas, 
magvärken att bli lite mildare.
för eftersom att knappt något annat är sanning.
varför skulle då just det här vara det?
ska man verkligen våga tro då,
och utsätta sig för den här sårbarheten?
vågar man verkligen det.
vågar man verkligen det?
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0