När en människa är allt annat än god

Alla dom där elaka orden som lämnade min mun när jag var liten. Dom är tillbaks och jag kan inte hejda dom. Jag kan inte hejda dom när det finns en människa som hela tiden bara förstör. Som bara skäller. Skriker. Gnäller. När en människa hela tiden bara ser det dåliga och aldrig ser det bra. Aldrig ger en komplimanger eller säger någonting gott om en. När alla bra saker blir till små obetydliga ting medan alla dåliga saker blir till större än universum. Att varje natt få somna med en klump i halsen. Tårar som rinner längst med kinden. Skakningar av rädsla som inte vill upphöra. Rädd. Så rädd. Dagarna är svåra att uthärda. Men man försöker. Alla dom där sakerna, dom hemska och elaka sakerna som personen säger om en eller ens nära och kära, dom försöker man att förbise. Bara för att inte starta något bråk. För varje gång man försöker samtala och säga att man tycker att det är oacceptabelt så skriker personen. Rösten är så hemsk att nattens skakningar förföljer en under dagen. Man ber att personen ska sluta. Snälla. Men personen fortsätter och allt det man försökt bygga upp inom en rasar sönder. Ännu en gång. Personen hotar med att göra en massa saker. En massa saker som man inte vet är sanning eller falskhet. Man lever i en ovisshet om vad som kommer hända. Och det är inte bara ens eget liv man fruktar för. Även om man själv inte kan stå ut med personen bär man en djup sorg över att andra måste stå ut med den. Att ett litet barn. Ännu osäker på sig själv, sitter fast. Barnet får hela tiden höra alla fel det gör. Den får inte göra si inte göra så. Barnet vill ha uppmärksamhet, visa vad den är bra på. Tala om saker det brinner för. Ha en vuxen omkring sig som bara bryr sig lite, lite, lite. Men av den här personen får barnet inget annat än onda blickar. Och det är när man vet att det inte bara är man själv som mår dåligt av denna person. Det är då svårt att inte låta dom där elaka orden lämna ens mun.

ruffsigt hår, osminkat ansikte och rodnande kinder.





När man ser personen komma gåendes därborta och det enda man vill är att försvinna. Sjunka genom jorden. Gömma sig högt uppe bland molnen. 

Man vet inte riktigt vad man ska göra. Man kan inte ta ögonkontakt, le och hälsa eftersom att man vet att man ser ut som en luffare. Med jeans, t-shirt, förstor munkjacka, ruffsigt hår, osminkat ansikte och rodnande kinder. 

Man kan inte gömma sig eftersom att man vet att det är försent. Personen har redan sett en. Men ändå beter man sig som en idot och går så långt in mot kanten man kan. Så nära personen framför som möjligt. För att man inte ska bli sedd.

Fast att man vet att man redan har blivit sedd. &fast att personen nu kommer tycka att man är så mycket knäppare och konstigare än om man bara gått förbi där helt normalt. Med jeans, t-shirt, förstor munkjacka, ruffsigt hår, osminkat ansikte och rodnande kinder. Bara tagit ögonkontakt, le, hälsa och sedan gått därifrån.

-

Jag stod där i köket och kollade rakt ner mot golvlisten. Hörde hur hon sprang runt. Fixade sig i badrummet. Satte på sig lite läppstift. Sprutade på sig sin parfym. Jag hörde när hon gick ut i hallen. Försökte låta mjuk på rösten för att visa att hon var snäll. Men det fungerade inte. Jag hörde direkt hur falsk den var. Jag blinkar för att försöka fokusera på listen igen. Det är svårt. Ögonen är fulla av tårar och dom klibbar igen utav maskaran som jag stått i flera minuter för att få perfekt. Näsan rinner men jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig. Jag kan inte. Fötterna är som fastfrusna i golvet. 

Jag hör henne när hon går in mot köket och hennes parfym sköljer över mig. Jag tvingar mig själv att inte hosta till även fast jag så desperat vill det. Huvudet värker och jag vill bara spy. Men jag står där. Stilla. Med tårarna rinnande. Näsan droppande. Stirrande in i golvlisten. 

I ögonvrån ser jag hur hon går runt. Hämtar saft i kylskåpet. Bullar i skafferiet. Utan en enda blick mot mig. Det är som att jag inte längre finns för henne. Hur länge har jag stått här på samma plats? Utan att röra mig? Klockan framför mig visar att snart har det gått 25 minuter. Men jag kan inte röra mig. Det går inte. 

Jag ser hur hon börjar gå tillbaks mot hallen. "Skulle du med?" frågar hon och jag rycker till utav den falska rösten. Hon brydde sig knappt om att försöka låta snäll. Än en gång vill jag spy och jag ryser av obehag i hela kroppen. Att hon ens frågar. Som ett vrak står jag där i köket. Och hon frågar om jag vill följa med. Aldrig i livet att jag skulle vistas bland folk med henne. Jag bryr mig inte om att svara på den dumma frågan.

Jag hör hur hon prasslar. Tar på sig skorna. Jackan. Tar loss nycklarna från kroken och öppnar dörren. "Så du skulle inte med?" muttrar hon, väntar ett par sekunder innan hon slänger igen dörren så att alla väggar skakar. "Nej det skulle jag inte" svarar jag utmattat och faller ihop på golvet.

fredagsshopping

Igår hade jag lite tid över så sprang in i några affärer, blev kavajen
och en den jätte mysiga stickade tröjan över, seconhand. Vet inte riktigt
om kavajen är den jag letat efter men eftersom den var till ett så bra pris
slog jag till! Men jag forsätter min sökan efter den perfekta svarta kavajen! ;)

I had a dream..

Någon i klassens syster hade sagt till alla i klassen att vi skulle komma en viss tid till flygplatsen för att åka till London, eftersom jorden skulle bli invarderad av utomjordingar... Utomjordingarna skulle döda alla människor och beslagta alla saker på jorden, så därför skulle vi åka till London för att gasas ihjäl - det skulle bli mycket mindre smärtsamt och gå mycket snabbare än om utomjordingarna fick tag på oss.

Jag försökte ta det lugnt och gick omkring i min lägenhet - som var beläget så att man kunde se ut över hela staden. När jag kollar ut genom fönstret så ser jag hur tusentals rymdskepp kommer ner mot marken. Jag får panik och börjar smsa ett flertal i klassen för att berätta att jag är livrädd. Mitt hjärta bankar och jag vet inte vad jag ska göra, jag får svar av några som säger att jag bara ska ta det lugnt, men dom frågar också om dom ska komma över och hämta mig. Jag svarar 'ja' och vi tar oss tillslut till flygplatsen. 

Väl på flygplatsen tar alla elever det lugnt och jag kan inte förstå hur dom kan vara så lugna, dom säger 'jo men det är bättre att gå på toaletten nu, för på flyget är det inte så fräscht'. Jag går bara runt, runt och 'storasystern' är den enda som är orolig med mig. Det är hon som ska flyga flygplanet och hon har aldrig gjort det innan. Hon kollar på klockan och säger att nu är det bara en kvart kvar innan alla måste vara på flygplanet, för annars kommer vi att bli upphittade av utomjordingarna. 

Mitt hjärta bankar så hårt att det känns som att det kommer brista och jag skriker till alla att skynda sig. Jag sätter mig ner och tar djupa andetag, försöker att inse att om bara några timmar så kommer jag att dö. Jag börjar darra och vanka fram och tillbaks, vi vinner bara några timmar om vi åker till London, men vi kommer ändå att dö.. Hur ska man kunna ta sin död på ett bra sätt? Jag skakar så att jag nästan ramlar omkull och inser snart att flygplatsen skakar mer än vad jag gör.. Jag kollar upp och allt försvinner...

RSS 2.0