bättre.

framsteg. 
framsteg.
framsteg. 
 
ja, livet blir lite lättare.
även om mitt hjärta fortfarande värker.
så blir livet lite lättare.
när man bara kan lämna vissa saker bakom sig.
på ett sätt. 
 
bara kunna slappna av. 
slippa allt tjat, bråk och skrik. 
det blir lite lättare. 
när jag slipper allt det. 
 
men såklart.
det finns fortfarande saker. 
som inte riktigt är utredda.
och som måste bli det.
som måste fixas.
innan jag helt kan andas ut. 
 
så jag får hoppas att det löser sig.
snart. 
 
för nu är det bara några månader är kvar.
innan våren är på väg. 
då vill jag kunna njuta.
le och skratta mer. 
 
jag vill kunna känna i mitt hjärta. 
att det mesta ändå är bra.
ha kärlek runt omkring mig. 
ja, att älska varje dag. 
 
jag hoppas så att min vår blir full av glädje, 
av sång och skratt och liv. 
att det positiva ska överta. 
Ja att mitt liv, äntligen ska vända och bli bra.
 

ord som jag sa, som jag skrev, men som inte riktigt var genomtänkta.

kollar tillbaks i mitt block.
där jag skrivit massa fina ord. 
och massa hemska ord. 
 
kollar tillbaks och ser den där sidan.
den där sidan där jag skrev:
 
"att ha hitta en person, 
DEN personen som man vill leva med i resten utav sitt liv.
att ha hittat den person som man vill upptäcka allt med, 
som man vill resa till alla platser med. hitta på allt med.
att ha hittat den personen som man alltid vill ha nära, 
alltid ha tätt intill, vid ens sida - vad man än gör och vem/vilka
man än träffar. som man vill kunna kalla sin egen och att
alla ska förstå att man hör ihop. idag, imorgon, för alltid.
 
Jo, att ha hittat den personen är nog en av dom största
och mest betydande saker i livet.
och jag, jag har gjort det... ♥"
 
kollar tillbaks med sorg i mitt hjärta.
för dom där orden, dom där känslorna, var bara något jag ville
känna. jaa, jag ville verkligen känna så. så himla gärna.
och speciellt för honom.
 
jag önskade att jag kunde känna så för någon så mycket att
jag tillslut började tro att det var mina egna känslor. att jag 
verkligen bestämt mig och ville ha honom för alltid. 
 
men jag var bara förblindad av kärleken, förblindad utav det 
jag så ville ha, att jag inte riktigt insåg att jag inte riktigt är
redo för att besluta något sådant än. inte just nu.
 
och på ett sätt så känner jag den här pojken. vi kan både skratta
och gråta tillsammans. prata om djupa saker, men även ytliga saker.
jag är hur kär som helst i honom och såklart hoppas jag att det vi 
har kommer att hålla. det gör jag verkligen. för jag älskar honom.
 
men på ett annat sätt så känner jag inte honom alls. jag vet inte 
hans favoritma eller favoritfärg. jag vet inte vilka hans svagheter är
eller vad hans starka sidor är. jag vet inte vad som gör honom upprörd
eller vad som gör honom sådär extra glad som man ibland kan bli.
 
vi har bara kännt varandra i några månader och har så mycket kvar
att lära av varandra. av livet. av saker runt omkring. det är så mycket
som vi ännu inte vet och som man måste veta för att det verkligen
ska kunna hålla livet ut. sen tror jag att det ska kännas i hjärtat när
man verkligen hittat och förstår att man vill vara med varandra för evigt.
och den känslan har jag inte fått än.. även om jag önskat att fallet vore så..
 
men just nu, just nu så kan jag inte veta om det kommer att vara vi för alltid.
och det kanske man aldrig riktigt kommer att veta? det kanske bara är något
man får bestämma sig för..? 
 
eller så kommer man att veta. när den rätta personen väl kommer. 
eller jag kanske ska skriva, när tiden väl är mogen. 
när det väl är meningen att man ska veta det. 

när allt annat bara varit falskt.

att försöka att inte bry sig. 
inte tänka på det. 
intala sig själv att det inte är något.
att det inte känns i ens hjärta.
intala sig själv att allt det där kommer att bli bra. 
att hur det än blir kommer det bli bra.
försöka att dämpa sin osäkerhet. 
som bara blir värre utav dom där sakerna, 
och ännu värre av dom andra. 
försöka att bara tänka på dom bra stunderna.
tänka på orden som man ibland inte tror är sanna,
för att tränga bort den där oron.
dom där hemska känslorna, 
då man knappt kan sitta upp för att magen gör så ont.
man försöker. 
men så kommer man på att hälften av alla ord som sagts,
bara varit falska.
dom har inte betytt något.
dom har bara sagts utan eftertanke. 
bara för att säga något.
inte för att dom kommer från hjärtat.
och då går blir det svårt. 
att tro att några andra ord är sanna.
att tro på det som sägs. 
det blir då svårt att tränga undan dom där tankarna och känslorna.
svårt att få oron att dämpas, 
magvärken att bli lite mildare.
för eftersom att knappt något annat är sanning.
varför skulle då just det här vara det?
ska man verkligen våga tro då,
och utsätta sig för den här sårbarheten?
vågar man verkligen det.
vågar man verkligen det?
 
 

vissa val kommer vi aldrig kunna göra om. vissa val kommer alltid att förfölja oss.

"Some things you can't go back to 'cause you let them slip away.
 
 I don't wanna be a witness to the end of you and me
 
How am I gonna make each moment better than the last
How am I gonna make it better if I can't go back"

att inte riktigt veta.

"If I could live my life all over again, I'd make sure I met you sooner so we could be in love longer."
 
- bara det att jag inte riktigt vet om jag träffat den personen än. men när jag väl vet. eller när jag väl gör det. då kommer jag verkligen känna så. för ingen tid med den man älskar är för lång. det är snarare tvärtom. att alla år och alla dagar man får tillsammans med den personen är alldeles för lite. och då vill man ta vara på allt man kan. man vill träffa den personen i så ung ålder som möjligt. så man hinner få ut det mesta av tiden tillsammans. det mesta utav livet tillsammans. för tiden utan den här personen spelar då inte längre så stor roll. utan det är den här personen som skiner upp ens dagar lite extra, gör ens liv lite glittrigare, får livslusten att höjas till topparna. och varför. varför skulle man då inte vilja ha så många dagar, så många nätter som möjligt med den här personen? man vill ju veta. om det är den rätta. så man kan börja leva dom här underbara dagarna med den. så att man inte sen när man väl blir äldre. ångrar att man inte vågade. att man var rädd för att väl ta det steget. att bestämma sig för någon. att man ångrar att man inte tog till vara på tiden och att man fick alldeles för få dagar med personen..

för höga tankar.

jag tror att jag har alldeles för höga tankar om människor runt omkring mig.
att jag tror att dom ska ställa upp där för mig. finnas där när jag mår dåligt.
när jag verkligen behöver någon vid min sida. bara veta att någon är där. 
 
jag vet inte riktigt vad man kan kräva utav någon. OM man ens kan kräva något av någon.
jag är inte säker överhuvudtaget på den punkten. för bara för att jag finns där för någon.
vare sig det är världens mest hemska sak som hänt, bara någon struntsak eller när livet
är tipp topp så betyder ju inte det att personen finns där för mig. även om jag så önskar. 
 
för det är inte min sak att säga att någon ska bry sig om mig. finnas där för mig. 
det måste komma självmant från personerna. dom måste vilja bry sig. 
 
men det är så jobbigt. så svårt. 
när man själv ger allt. står där i alla väder. 
och så är man inte säker på att någon annan står kvar. 
 
när solen skiner ner, värmer en och blommorna doftar vår. 
då finns alla där runtomkring och vill dela det med en. 
ta del utav det fina.
 
men när regnet vräker ner, vindarna viner och mörker trycker på.
då stannar dom inte kvar. då går dom hellre in i huset, för att värma sig. 
sitta där och skratta utan att bry sig om den som ensam står kvar i ovädret.

ont.

har bara så ont. 
så himla ont. 
 
folk säger att dom bryr sig. 
att dom ska finnas där även i ens värsta dagar. då man mår som sämst. 
men visar dom sig då? nej. det gör dom inte. 
 
då lämnas man där i mörkret. helt ensam. utan någon.
med hopplöshet. känslan av att vara oälskad och att ingen bryr sig. 
 
för när dom inte är där, då man behöver dom som mest. 
då förstår man. tyvärr. att allt bara varit lögner. 
att dom egentligen inte brydde sig. 

.

nu när jag behöver dig som mest. 
då drar du dig längst bort från mig. 
då visar du som minst att du bryr dig. 
 
när jag till och med berättar hur jag mår.
och du verkligen inte bryr dig. 
du säger bara att nej men vi tar det imorgon istället då.
när det är nu. idag som jag behöver dig.
för att inte bryta ihop helt och hållet
så jag inte kan ta mig upp på flera dagar. veckor. 
 
men nej. du verkar inte bry dig. 
och även om du gör det. så spelar det ingen roll.
för du visar det inte. 

kärlek eller en betydelselös förälskelse?

Kärlek.
Vad komplicerat det ska vara. 
Är det ens kärlek, eller kanske en betydelselös förälskelse? 
Det kanske inte är något utav dom, vad vet jag? 

Något jag dock vet säkert är att med dig känner jag mig trygg.
Jag glömmer bort omvälrlden för en stund och bara lever i nuet.
Med dig. Utan bekymmer, ondska och orättvisor. 

När du omfamnar mig vill jag inte att du ska släppa taget.
Jag vill föralltid vara där. I din närhet. Där inget ont kan hända.

Så det gör ont i mitt hjärta. När vi tillbaks till verkligheten måste.
Då börjar jag tänka, oroa mig och förtränga undan känslorna.
För jag vågar inte. Jag blir rädd och förnekar. 
 
Så när jag ser dig igen. Ler jag lite och säger hej.
Försöker att inte kolla bort åt ditt håll.
Försöker att inte möta din blick. 

För då värker det i mitt hjärta.
Av längtan. Av sorg. 
Av förvirrade känslor...

Funderingar ni vet.

Ibland går mitt huvud på högvarv. Jag bara tänker, funderar, drömmer, undrar. 
Handlade det om den personen? Eller menade dom någon annan?
Är det kanske sanning att det nu är helt annorlunda. 
Eller är det bara jag som tagit fel?

Det är så jobbigt att inte veta. Att tvingas undra.
För man vet aldrig om det är sanning eller bara fantasier.
Men jag undrar bara för en stund. Innan jag stänger in funderingarna.
Långt bak i mitt huvud. Där jag sedan låser om. Och gömmer nyckeln på ett säkert ställe.

Istället drömmer jag mig bort till vackra platser. 
Platser där underbara personer finns. För i mina drömmar blir människorna runt
omkring mig så mycket bättre än vad dom kanske egentligen är. Jag får dom att glänsa.
Men sedan när jag väl träffar dom. Inser jag att jag kanske borde drömt lite mindre. 

Men det är det jag inte vill. 
För jag tycker om att komma till den där drömvärlden ibland. 
Även om man i verkligheten kan vara lycklig är det skönt att drömma sig bort.
Och bli ännu lyckligare än vad man redan är. Eller komma bort från det som inte
är så jätte bra här i livet. Glömma det för en stund. Och sedan kanske man glömmer det föralltid. 

När jag drömmer mig bort. Fylls jag av glädje. 
En glädje som följer med ut i vardagen. 
Som gör mitt liv lite lättare.
Glädje som ger mig ljus.

Back in Örebro

Efter att ha fått gå upp tidigt på morgonen medans frosten fortfarande höll marken i fånga påbörjade vi våran 12 timmars resa hemåt till örebro. Bort från det liv vi levt i lite mer än en vecka. Bort från vackra sjöar, skogar och renar. Igår kväll kom jag tillbaks till örebro. Staden som inte riktigt känns som mitt hem längre. 

Mitt hjärta saknar norrland. Det enda jag inte saknar där ifrån är myggen. Sen hade ju stugan vi bodde i inte lika många fördelar som vi har i en stad. Riktig dusch fick man bara ta och glömma - det var bara att välja en av sjöarna som huset låg mellan, och riktig toalett fanns det ju inte heller. Fick dock vara glad att det inte var ett utedass. 

Men resten. Resten var helt underbart och jag skulle kunna bygga mig en liten stuga däruppe. Bredvid storforsen där jag kunde höra dess sus och se på skummet när det forsade ner. Jag hade kunnat åka till en sjö, ro ut med en båt och bara sitta där i flera timmar med ett metspö. Ha med några bullar och lite saft så jag inte behövde oroa mig för en kurrande mage. 

Det skulle dock bara bli en stuga jag åkte till ibland. För inuti mig finns även en storstadstjej. En äventyrstjej. Jag vill ut. Ut och upptäcka världen. Se all dens skönhet. Men även dens brister.

Så jag vet inte riktigt hur mitt liv kommer bli. Kommer jag att kunna slå mig till ro någonstans, eller kommer det vara ett evigt sökande efter något? Flytta från stad till stad. Land till land. Jag vet faktiskt inte. Det är tidens uppgift att visa mig vart jag tillslut kommer att hamna. 

Min kära pralin, du följer mig genom livet, gör dagen lite ljusare.

 
 
 
 
 
I mina drömmar hör jag en röst som tar mig upp till ytan en kort stund. Rösten tystnar. Jag faller tillbaks i min sömn. In i mina drömmar. Rösten kommer tillbaks. Hur lång tid som har gått sen senast vet jag inte. Tio minuter. En timma. En dag. Jag är inte säker. Det enda jag är säker på är att rösten drar mig upp ur min dvala. "Vaaa?" frågar jag och sätter mig rakt upp i sängen. Jaha. Det är morgon. 

Sköljer bort nattens drömmar med vatten. Blir lite klarare i huvudet. Äter frukost. Får energi. Tar en dusch och fixar mig. Mormor har redan gått. Drar på mig skorna och påbörjar promenaden upp på stan. I en automat stoppar jag i mitt kontokort. Ut kommer pengar. Det är nästan som magi. 

Kollar på kvittot. Hur ska jag kunna leva på detta i nästan tre månader? Jag kommer säkert att gå under. Fortsätter min promenad. Bra och begagnat har sommarstängt. Blir lite ledsen men får ett samtal där min mormor säger att hon snart ska klippa håret. Vi kan höras av efter det. 

Går in på ett x antar affärer och hittar massor utav fina saker. Kläder som bara skriker efter att få klä min kropp. Men jag kollar bara. Går vidare till nästa affär. Där jag hittar henne. Min mormor. En kund hade varit före henne. Hennes tid var om tio minuter. Jag följer med henne. Läser i några underbara modemagasin. Blir inspirerad. Vill ha en senapsgul plisserad kjol. En armlös gul skjorta. Ett gult skärp och en poncho över det. Perfekta höst outfiten. 

Vi går in i några trista affärer. Känner efter. Ja, vi är hungriga. Vart ska vi äta? Finns ju inte sådär jätte mycket som är roligt. Vi går till Pizza planet. Äter oss mätta på tacos, pizza, sallad med pasta, fetaost, oliver, smågurkor och världens godaste sås. Vi säger inte mycket. Utan äter bara. Njuter av maten. Efteråt sitter vi där. Lite småsömniga efter att ha ätit. 

Vi går sakta därifrån. In på klädaffärerna. Köper några nagellack på Åhléns. Prövar två par söta ballerinas från Deichmann. Tycker inte om den affären. Inte alls. Men dom där små skorna tyckte jag om. Det erkänner jag. Dom är dock för dyra för min plånbok så vi fortsätter. Hamnar på Gina Tricot. Där köper jag den där mintrgröna plisserade kjolen som alla andra har. På rea. 

15.55 kommer vi hinna in till H&M innan det stänger? Vi måste hinna. Åker upp för rulltrappan. Letar reda på dom saker jag redan kollat på och visar för mormor. Tre saker blir godkända. Den puder rosa klänningen med små hjärtan, det puder rosa linnet & det vita linnet med fina detaljer fick följa med hem. Men den svarta kjolen med fina små hjärtan hängdes tillbaks på ställningen. Var osäker på den från första början. Måste ha mer betänketid över den.

Skiljs från mormor. Hon tar cykeln. Jag går. Tänker på min egen cykel som någonstans ute i örebro är. Hur ensam och övergiven den är. Eller kanske är den med tjuven. Som stal den. Då är det ännu mer synd om den.
 
Smiter in på espresso house. Använder mitt student kort och får 5 kronor rabatt. Blir lite gladare när jag går hemåt med en lemonad i handen. Går genom gatorna i örebro. Förbi skolan som jag om bara någon månad kommer gå på. Det pirrar i min mage. Kommer det bli bättre eller sämre? 

Går uppför trapporna till lägenheten. Öppnar dörren och faller ihop av trötthet i soffan. Väntar en timma innan jag tar fram den lilla förpackningen. Inuti den ligger en färg som ska få mitt hår att bli ljusare. Jag äter några chokladpraliner från mormors Paradis ask. Ställer mig i badrummet och masserar in geggan. Vad fin jag blir. Redo för party. 

10 minter. 20 minuter. 30 minuter. Nu sköljer jag ur färgen. Eller vänta, ska bara ta en pralin till. Står böjd över badkaret som jag förr så många gånger gjort. Torkar håret. Det är fortfarande blött. Men blev det ens någon skillnad? Ser inte ut som det. Väntar medans det torkar. Blev ett misslyckande. Knappt en nyans ljusare. 

Men esch, får testa på ljusa slingor om några dagar istället. Nu tar jag istället en pralin och njuter utav sommarlovet. 

Inspirationen är varierande, den är som en våg.

 
 
 
 
 
Nu är det ju såhär att det är sommar och sol. Dagarna spenderas i stugan, i en stolstol med harry potter i händerna. Solen smeker min kropp, gör att den på kvällen har antagit en lätt röd ton. Sminket är fängslat i en av mina lådor och jeansshorts+t-shirt är det jag lever i just nu. 

Dom slitna topparna mitt hår hade för bara en dag sedan är nu borta. Funderar på slingor - får se hur det blir. Posten igår förde med sig ett brev. Ett brev med ett väldigt viktigt besked. För hur ska jag nu göra? Ska jag stanna där jag är, eller ska jag lägga detta året bakom mig och söka nya äventyr? 

Stora gula ögon och en grå mjuk päls. Han ser ut som en tiger och jag är helt kär. Den lilla katt pojken fick mitt ansikte att le. Han gav mig tröst och jag tänkte bara på nuet. Helt otroligt vad ett djur kan skänka en lycka. Jag kanske aldrig mer få se min lilla vän men denna dag gjorde mycket och hjälpte mig upp igen.

Att vila mitt huvud på kudden känns nu som en bra idé. Så att jag imorgon ska kunna ta vara på dagen, komma upp och göra någonting bra. Någonting vettigt eller ja, åtminstone det gör mig glad. Jag hoppas ni alla har ett riktigt bra sommarlov, semester eller vad ni nu gör. Uppdateringen är ju av mig lite låg men inspirationen är varierande, den är som en våg ♥

RSS 2.0